Why optimisation is not an option:

Den anmärkningsvärda ökningen av förnybara energikällor är uppmuntrande. IEA (International Energy Agency) konstaterade nyligen att världen kommer att lägga till mer än 5.500 gigawatt (GW) ny kapacitet fram till 2030. Det är nästan tre gånger så mycket som ökningen mellan 2017 och 2023.

För ett företag som vill minska koldioxidutsläppen från sina termiska energiprocesser kan det verka logiskt att vänta tills elektrifieringen av systemet blir ett realistiskt förslag. Om allt fungerar bra nu kan det trots allt verka som en attraktiv väg att gå att helt enkelt avvakta tills den övergripande lösningen kommer.

Men resan mot hållbarhet är inte så enkel som så. All modellering som har gjorts av hur man bäst når nettonoll förutsätter att elektrifiering och effektivitet kommer att samverka för att nå det målet.

Energieffektivitet har huvudrollen i det amerikanska energidepartementets färdplan för minskade koldioxidutsläpp i industrin, som ”...det mest kostnadseffektiva alternativet för att minska utsläppen av växthusgaser på kort sikt.” Detta upprepas av Europeiska unionen som inför artikel 3, Energy Efficiency First Principle (EE1) som ett krav för alla medlemsländer (det reviderade energieffektivitetsdirektivet (EED 2023)).

Du kanske frågar dig varför det finns ett sådant fokus på effektivitet, i kombination med energibesparingar, och hur det påverkar nettonollåtaganden.

Det enkla svaret är att det fungerar.

IEA understryker vikten av att agera nu när det gäller effektivitet. Titta på följande graf, som är hämtad från Net Zero Roadmap, och du kommer att se att energieffektivisering, i kombination med minskad efterfrågan på energi, har potential att uppnå minst en fjärdedel av de totala kumulativa minskningarna av koldioxidutsläpp. Observera också att detta är viktigt både före och efter 2030, medan merparten av den fördelaktiga elektrifieringen sker efter det året.

Minskning av CO2-utsläpp per begränsningsåtgärd i NZE-scenariot, 2022-2050 (IEA)
Det handlar också om kumulativa besparingar, inte om en uppsättning antingen/eller-alternativ. Det är bara genom att sträva efter att optimera, hantera och så småningom minska koldioxidutsläppen som vi kan hoppas på att nå det önskade resultatet, en framtid med noll nettoutsläpp.

Detta diagram över de sex pelare som behövs för att nå målet om klimatneutralitet till 2050 förstärker detta synsätt och visar tydligt vikten av energieffektivitet och energibesparingar tillsammans med elektrifiering. Tillsammans bidrar de med 45% av den totala nödvändiga minskningen av växthusgaser.

Källa: (vänster) Fraunhofer ISI (höger) IRENA

Pelarna mellan de två diagrammen är något omplacerade. På den vänstra sidan prioriteras energibesparing och energieffektivitet, eftersom det redan finns möjligheter att utnyttja dessa. Dessa kommer att bidra till att förbättra den senare effekten av förnybara energikällor (när kapaciteten växer) och elektrifiering (när de fysiska konsekvenserna av ökad efterfrågan på el tillgodoses) genom att tillgodose alternativ för tillräcklig energiförsörjning.

Det finns en subtil, men viktig, skillnad mellan det allmänt använda begreppet ”effektivitet” och vår betoning på ”optimering” i hållbarhetsarbetet. Medan det förstnämnda fokuserar på att uppnå det som önskas utan att slösa tid, material eller energi, innebär optimering det extra steget att göra en process så perfekt, funktionell eller effektiv som möjligt. Dessutom tillkommer en nyans av ständiga förbättringar.

Genom att använda detta tillvägagångssätt för termiska energisystem kommer de att vara bättre positionerade för att dra maximal nytta av den senare utvecklingen inom förnybar energiförsörjning och potentiell elektrifiering.